Things I like

11/11 ~ 37

Idag fyller jag år! Precis som rubriken skvallrar om så har jag nu kommit fram till det magiska numret trettiosju. Jag känner mig däremot som tjugosju plus att livet faktiskt är lite bättre efter att jag gick över 30-strecket, så det är en ålder jag är helt okej med. Det går tyvärr inte att påverka ålderns gång, i alla fall inte vetenskapligt. Fysiskt går det såklart, men jag skippar kollagen-pulver och fillers för att i stället välkomna de där rynkorna som vittnar om ett gånget liv värt att berätta om. Med tidens gång har jag lärt mig att älska personen jag utvecklats till. Med och utan skavanker. Idag kan jag ärligt talat titta mig i spegeln och inte lägga någon vikt vid att allt inte är så som det såg ut för 15 år sedan. För jag är inte 22 år utan 37. Jag tränar såklart men bara för att vara stark fysiskt och mentalt – inte för att förbättra min kropp. Självklart har jag mina komplex och dagar då jag känner mig ”ful”, men de blir färre och färre. ”Vad fint älskling!”, svarade M i morse när jag sa att jag fått några fler kråksparkar i ögonvrån lagom till min trettiosjuårsdag. It is what it is, som min älskade sambo brukar säga om det mesta.

I morse blev jag firad av vederbörande med skönsång, frukost på sängen och en fin födelsedagspresent. Nya hörlurar som jag hade önskat mig. Eftersom att jag börjar kl 10 på torsdagar fick jag även lite sovmorgon och efter 6,5 timmar på jobbet kom jag hem till en nystädad lägenhet mysigt upplyst med tända ljus och en helstekt kyckling på grillning i ugnen. Jo jag vet, han är helt klart en tiopoängare min man. Jag önskade mig en lugn hemmakväll eftersom att mina fredagar innebär både tidiga morgnar och intensivt arbete, men i morgon blir det middag ute.

Jag har inga bilder från idag och jag orkar inte be Mattias ta ett foto (jag är snarare för lat för att lägga in och ladda upp), men bilden ovan är från min och Louise födelsedagsfest i november 2019. Innan världen förändrades av en pandemi. Den togs den 10 november klockan ett på natten så det var ju nästan på min födelsedag. I bakgrunden syns Sophia, som tillsammans med mina ”syskonbarn” ringde och sjöng för mig tidigare idag. Abbe 3 år förstod inte helt konceptet med att ringa och sjunga födelsedagssånger utan ville ringa upp igen och sjunga. Att det går att känna så mycket kärlek till någon som inte är ens eget barn?
Förresten, är det inte väldigt fint med de som faktiskt ringer och gratulerar? Den där extra ansträngningen är alltid extra uppskattad. Jag gillar själv att ringa på folks födelsedagar om tillfälle till det ges.

Nu ska vi se klart en film som påbörjades häromdagen. Ibland orkar jag inte se filmer som är över två timmar i ett sträck så då får det delas upp.

13

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *