C'est la vie

Numera vågar jag skryta

Idag sitter jag på biblioteket och skriver på en jobbansökan till vad som skulle kunna vara mitt drömjobb. Det är som klippt och skuret för min personlighet, mina erfarenhet, utbildningarna jag gått, kunskaperna jag består. Jobbet är dock inte här, utan i Paris, så jag måste skriva det personliga brevet på franska (OCH engelska – suck!), något jag inte gjort på över fem år. Jag fick däremot flyt och har hittills skrivit ihop en härlig soppa av vad som säkert är fullt av felstavningar och konstiga formuleringar. Min franska kompis Sophie lär ju skratta högt för sig själv när jag så småningom skickar den till henne för korrekturläsning.

Jag minns när jag satt i samma sitts för 2,5 år sedan och försökte skriva personliga brev. Med trasig självkänsla och ingen förmåga att utrycka mig i skrift. Jag satt i flera timmar utan att komma på någonting som jag var bra på. Den där självkänslan har jag alltid tampats med. När jag läser mina gamla dagböcker från tonåren är det så tydligt hur mobbningen under grundskolan gjorde att den nöttes ner till existensminimum. Sådär så att jag nätt och jämt kunde leva på den. Numera är jag medveten om det och försöker verkligen att inte mata den med självtvivel men det kommer inte naturligt.

Tilltron finns där däremot på ett helt annat sätt nu. Jag har lärt mig att älska åtminstone 80 % av mitt väsen. De andra 20 procenten är sådant som kommer på köpet och som går att leva med bara jag är medveten om att det inte är det bästa av mig. Jag kan skriva positiva saker om mig själv utan att det känns som att jag ljuger både för mig själv och andra. För jag tror på dem. Det är till och med så jag vågar skryta lite om att jag pratar flera språk, är socialt begåvad (förutom när tålamodet tryter och min asperger light kommer fram), fångar läsare med det skrivna ordet och har hyfsat vidgade kunskaper om den stora vida världen. Något jag fått öva på för som försynt svenska är det lätt att tänka ”Nej men inte kan väl väl jag…”. Hej-hej-jantelagen-som-ingen-egentligen-tycker-om.

Det finns en liten uns av ånger för att jag aldrig bokade den där resan till Spanien. Tänk att sitta på en balkong och kombinera jobbsökandet med att matas med varma solstrålar? Man kan ju alltid drömma.
Nu ska jag däremot bege mig härifrån och möta upp med min kära vän Erik. Jag har bara ätit en kanelbulle sedan frukosten i morse så nu börjar magen kurra igen. Dessutom behöver jag hitta en ny vinterjacka för den jag nyligen beställde visade sig inte alls vara särskilt bra.

0

0 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *