You live and you learn

Hej på er, ni som kikat in här med hopp om att mötas av en uppdatering. Jag kom av mig lite. Med allt egentligen. Jag har tappat bort mig själv lite grann den här hösten. Dels har det känts som att jag varit konstant “på väg att bli sjuk”, som att någonting legat där och pyrt men inte brutit ut helt. Ni vet, man är trött och hängig och något sitter i luftvägarna, det bryter aldrig ut men försvinner inte heller. På grund av det har jag valt bort träningen veckor i taget. Sedan har jag haft jobbiga utsättningssymptom från nedtrappningen av medicinen, något som gjort att jag känt mig antingen väldigt känslig eller lite likgiltig. Plus dålig aptit, illamående, yrsel och trötthet. Jag har inte heller känt lust för sådant jag annars brukar känna lust för så mina intressen har hamnat i skymundan. Till exempel skrivandet och den här bloggen.

Mest av allt har jag inte känt igen mig själv. Det är svårt ibland att verkligen se på sig själv och tänka “jag är inte den jag vill vara just nu”, särskilt med förnimmelsen av att tappa kontrollen över sin kropp och sina tankar. Men ni vet vad Gunde Svan säger, eller hur? “Ingenting är omöjligt”. Jag får jobba på att bli den personen helt enkelt. En annan sak jag hört, men från min psykolog, är att inte alltid lyssna på mina tankar när de säger orimliga saker till mig. Jag får jobba mer på även det.

Nu har jag tyvärr blivit sjuk på riktigt, vilket slog till efter tre dagars julfirande i Kalmar hos Mattias familj. Lagom till flera händelser jag sett fram emot. Jag missade middag/julfirande med pappa och Ewa idag. Dessutom är det meningen att M och jag ska iväg för spaövernattning i morgon och det får vi troligtvis avboka. Särskilt trist eftersom att det visade sig att Sandra och Marcel bokat in dagsspa den 31:a på samma ställe utan att vi visste om det, så vi var så glada över att få spa:a ihop i några timmar på nyårsafton. Det känns så himla trist. Förhoppningsvis är jag i alla fall frisk till nyårsafton för då har vi bjudit över ett gäng vänner till oss.

Vi körde direkt till stugan efter ett kort stopp i Växjö hos Mattias syster, och är fortfarande här. Tyvärr har jag inte kunnat njuta så mycket av det för jag har mest tyckt synd om mig själv för att jag är sjuk. Kanske har jag även klagat på att min kära man inte tar hand om mig så som jag tycker är rimligt omhändertagande, trots att han gör massor med fina saker. Något som inte direkt lett till god stugstämning. Tar det inte fram ens bästa sidor att vara sjuk och självömkande? Jodåsåatt.

Snart är jag frisk igen och då blir det nya tag. Vi hörs på andra sidan!