Okategoriserade

The day I never left Sweden

 

 

Marie ville att jag skulle skriva om när jag lämnade Sverige ”på riktigt”. Nu vet jag att hon menar, den dagen jag fysiskt åkte från Sverige, och jag kan säga att jag inte riktigt minns hur jag kände då. Jag har ju faktiskt flyttat från Sverige tre gånger. Varje gång känns det märkligt, men eftersom jag fortfarande har kvar min lägenhet i Malmö, ser jag det inte som att jag helt flyttat. Jag står liksom med ena foten i Sverige fortfarande. Jag hade nog blandade känslor sist jag packade ihop min lägenhet. Jag var glad över att åka, men kände samtidigt en viss sorg att än en gång flytta långt bort från familj och vänner. Att leta i minnet och söka efter vilka känslor flytten till Frankrike gav mig, fick mig att tänka på det här med att lämna sitt land själsligt. Att mentalt ställa in sig på att flytta från sitt hemland och de vanor man levt efter. Jag tänker på de som flyr från sitt land för att de är tvungna. På grund av krig, diktatur, hot eller politiska åsikter. Tänk om jag hade varit tvungen att flytta från mitt land? Nu har jag valt det själv och kan åka tillbaka när jag vill.

 

Jag tror att man aldrig riktigt lämnar sitt hemland. Det finns alltid där i bakgrunden, som en osynlig kuliss. Jag är svensk och kommer alltid vara det. Alltid ha de där vanorna, värderingarna och livsfilosofin som är typiskt för oss som växt upp i Sverige. Det här med att uppskatta naturen, en ren miljö och det där enkla utan krusiduller. Ärligheten och det informella oss människor emellan. Jag kan gå in i en butik och prata med butiksbiträdet som att personen i fråga är min ”polare”. Det gillar jag, och jag kan ibland känna som att jag vill göra samma sak här. Det där mysiga som är typiskt för vårt land tar jag med mig hit. Just ”mysa” är ett ord som inte direkt används någon annanstans än i Skandinavien (kanske även i Finland?), och representerar lite hur vi är tycker jag. Vi tycker om när det är hemtrevligt och bekvämt, inte sant? Det har jag tagit med mig hit till Frankrike och jag minns att jag aldrig riktigt trivdes i lägenheten jag och Christophe bodde i tillsammans, för det var inte mysigt.

 

Hur som helst är jag övertygad om att ens bakgrund och hemland alltid finns där, oavsett om man bott utomlands i ett år eller tjugo. Jag tror det är samma oavsett om ens föräldrar och farföräldrar är etniska svenskar, eller om man har rötter från ett annat land och kultur. Jag är dessutom otroligt tacksam över att kunna få ta lite av varje. Att jag kommer från ett land där vi kan leva fritt och röra oss utan hinder eller rädsla för vårt liv. Tänk så lyckligt lottade vi är!

 

Hur känner förresten ni som är svenskar med utländska rötter? Eller som gjort tvärtom mot det jag gjort? Alltså flyttat till Sverige från ett annat land. Hur känns det för er?

 

 

UPDATE: Inlägget är redigerat! 

 

 
0

0 kommentarer

  • Christine&Paris

    Jo fast jag har ju flyttat från Sverige tre gånger, haha. Frågan är vilken gång som räknas som "på riktigt" 😉 Jag ska fundera lite, för jag minns knappt hur jag kände då faktiskt.

  • Samy

    Hej! Vilken härlig blogg du har! Jättekul att läsa, själv funderar jag på att flytta ut och jobba i Paris men franskan är ju inte på topp så undrar hur det kommer gå med jobb. Du kanske har några tips? Tackar 😊!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.