C'est la vie

Sunday

 

 

Idag är första dagen på länge som jag verkligen får en chans att njuta av Paris en solig dag. Nu är jag på väg ner till St Germain des Pres för brunch hemma hos min kompis Javier. Jag är 45 minuter sen och kände mig lite stressad. Sedan kom jag på att jag bor i Frankrike och att jag ska hem till en venezuelare. Även de var lite sena tydligen. Här är punktlighet inte samma sak som i Sverige. Kommer man tre minuter sent i Sverige är man försenad. Här är den akademiska kvarten snarare en regel än ett undantag. Det finns ju de man alltid måste vänta på i en halvtimme. De notoriska tidsoptimisterna. Jag passar inte alls in i den kategorin. Jag är alltid i tid. Alltid. Fast andra skulle säkert protestera mot det. Typ mina tidspessimistiska vänner som alltid måste vänta på mig. 

 

Hur som helst. Efter brunchen ska jag jaga julklappar och försöka hinna med en kaffe med Anais. 

 

 
0

0 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.