Psykisk ohälsa

När livet inte är så bra som man skulle vilja att det var

När man har en öppen blogg, som i princip kan läsas av vem som helst, så är det ibland svårt att sätta en gräns på vad man ska skriva om. Hur personlig vill jag egentligen vara? Hur privat kan jag bli utan att fingra för mycket på min integritet och personliga sfär? Sedan är ju livet inte alltid på topp, och just så är det för mig just nu. För en dryg vecka sedan sa det stopp för mig. Jag satt på jobbet och kom på mig själv att inte ens orka låtsas för mina kollegor att jag mådde bra. Jag kunde knappt le för jag hittade ingen anledning längre att vara glad. Vid ett tillfälle satt jag framför min inbox och skulle svara på mail, men jag kunde inte formulera mig. Jag fick ångest när telefonen ringde för jag orkade inte prata med någon. Jag satt och räknade timmarna tills jag kunde få gå hem och slippa allas undrande blickar om varför jag verkade så “tyst och ledsen”. Hur skulle de kunna veta?
Många som känner mig skulle nog beskriva mig som en uttåtriktad och glad person. Pratar mycket och skrattar mycket. Extrovert och lätt för att föra en konversation. Jag är inte den som går in i ett rum och bara står i ett hörn. Men sedan några månader är det som att jag sett mig själv förändras på avstånd. Jag slutade tro på mig själv, kunde gå iväg och gråta på toaletten på jobbet för att jag inte orkade prestera. För att jag var rädd för vad mina kollegor tyckte om mig. Inte för att jag på något sätt vantrivts med dem, mina chefer eller på företaget. Jag bara förlorade lusten till allt. Jag blev mer och mer introvert, även om jag många gånger lyckades dölja min osäkerhet. Jag började tvivla på mig själv och mina förmågor, både i jobbet och privat, och oroade mig för allt och alla. Fick ångest om jag råkade säga någonting utmärkande och fick ännu mer ångest om någon annan sa någonting som fick mig att bli osäker på mig själv. Krävde mer och mer bekräftelse, som jag aldrig kände att jag fick. Sov dåligt och hade vissa dagar väldigt lite aptit, samtidigt som jag kunde äta en massa skräp bara för att trösta mig själv. Som grädde på moset har där varit jobbiga familjeproblem som gjort att jag oroat mig.
Min kusin sa något klokt till mig. Att det är som en pall med fyra ben. Om man tar bort ett ben så blir det lite vingligt, men man kan ändå sitta på den utan att den ramlar. Tar man bort ett till ben så går det inte längre att hålla balansen. Jag satt länge på en pall med tre ben. Jag tänkte att, om jag bara behåller balansen så kunde jag skjuta på den där reparationen. Till slut så orkade inte det tredje benet att hålla uppe det där saknade fjärde benet.
Jag kom till en punkt då bägaren rann över. Jag trodde nog inte att det var så illa, men till slut så insåg jag att jag inte bara var i en svacka, utan att jag kommit in i en ganska djup depression. Jag såg inte något ljus alls. Jag tappade min tro på mig själv, på alla omkring mig, orkade inte göra de mest enkla vardagssysslorna, blev väldigt känslig, fick svår beslutsångest, kunde gå en hel dag med ett tryck för bröstet, orkade inte träna… Allt det jag annars tyckt om att göra hade jag ingen lust för. Jag hade en massa roliga saker planerade hela hösten, men inget kändes särskilt kul. Inte ens musik eller resor gav mig någon glädje, trots att det är det som alltid motiverar mig när jag inte mår bra. Jag kände mig helt likgiltig, nästan apatisk.
När jag förrförra fredagen bröt ihop totalt när jag pratade i telefon med min bästa vän, så sa hon till mig, “Christine, jag är orolig för dig. Jag har aldrig sett dig må såhär dåligt. Nu måste vi göra någonting åt detta. Du behöver vila.”. Jag sjukanmälde mig på måndagen och bokade tid hos läkaren, som sedan bestämde att det var bäst att jag sjukskrev mig ett tag. Så nu ska jag vara borta från jobbet till efter nyår. Det kändes jobbigt först, för det här med sjukskrivning har jag aldrig ansett vara en bra lösning, men jag har insett nu den senaste veckan att jag behöver det. Jag mår lite bättre än förrförra veckan, men det är nog en process som kommer ta ett tag att ta sig förbi.
Det är inte ett helt lätt beslut att lägga upp detta på bloggen. Jag har faktiskt börjat på två inlägg redan i förra veckan, och har funderat i flera dagar på om jag skulle lägga upp detta. Jag outar mina innersta känslor och sedan läser några hundra personer det i förbifarten, utan att ni egentligen vet vad ni ska skriva i kommentarsfältet. Fast detta är ju min verklighet just nu, och på ett sätt så är ni en del av min verklighet. Oavsett om det är under en resa, en dag i Paris, en bild på dagens frukost eller en mörkare period i mitt liv.
0

0 kommentarer

  • Pernilla

    Starkt att skriva om det och att lyssna på kroppen och huvudet när gränsen är nådd. Känner igen mkt av det du beskriver, speciellt ångesten över att ständigt behöva prestera.

  • Louise

    Verkligen starkt av dig att dela med dig av det här! Livet är inte alltid lätt och det är ok och framförallt är det ok att visa att man inte mår bra. Jag tror alla på något sätt kan känna igen sig i det du skriver, en del mer än andra, och just därför tycker jag det är fint av dig att du berättar. Det hjälper i alla fall mig som själv har en lite tuff period just nu. Hoppas det vänder snart och att du blir gladare!

  • Petra

    Jag har varit där du är nu. Det blir bättre, jag lovar, men det kan ta lite tid. Vila och va snäll mot dig själv. Du verkar vara en himla fin person och jag hoppas verkligen att du mår bättre snart.

  • teruko

    Dina ord berör verkligen och är lika uppskattade som dina vackra Parisfoton. Jag läser aldrig din blogg i förbifarten. Även om jag inte känner dig så känner jag m e d dig och önskar verkligen att du hittar en vila som vänder allt till det bättre igen. Önskar dig allt gott. Kram!

  • Expatlisa

    Vad jobbigt att du mar sa daligt. Hoppas verkligen du kan hitta tillbaks till livsgladjen under de har veckorna. Fint ocksa att du delar med dig. Sa latt att tro att alla andra har perfekta liv da man oftast bara delar med sig nar det gar bra och livet ar roligt. Var sjalv sjukskriven 6 veckor i varas for utmattningssyndrom och lider fortfarande en del av det trots att jag inte jobbar alls just nu och har valdigt lite stress i min vardag. Sa var radd om dig och ta mer tid om du behover det. Kram fran Lisa

  • Anna

    Tack för att du delade med dig! Det där har också, plötsligt, blivit min vardag. Står också lite oförstående inför det, ska det hända mig? Samtidigt känns det rimligt att man brakar ihop till slut om man bara kör på utan alla 4 ben. Ta hand om dig nu och försöka att bara göra ingenting och sånt som du tycker om <3

  • Christine&OtherSweetStories

    Åh, vad ledsen jag blir av att höra av du inte mår bra. Tack min vän, du får lov att göra detsamma tycker jag. Ta hand om dig du med <3 Stor kram!

  • Christine&OtherSweetStories

    Men åh, tack. Vilken fin komplimang, det går rakt in i hjärtat. Skönt att du tog dig ur det jobbiga. Kram på dig!

  • Christine&OtherSweetStories

    Lisa, du är en så fin person. Tack för omtanken och för att du delar med dig av dina egna erfarenheter. Vad bra att du kan se varningssignalerna och mår bättre nu. Jag lovar att ta hand om mig. Kram!

  • Christine&OtherSweetStories

    Ja det är tyvärr vanligt dessa dagar, särskilt bland oss tjejer. Vi måste nog sänka ribban några snäpp. Tack för din kommentar. Kram!

  • JoVi

    Vill skicka styrka och en stor kram! Har varit med om ungefär samma sak, och jag trodde aldrig, aldrig, aldrig att jag skulle bli glad och känna mig piggare igen – men det gör jag nu. Låt det ta tid, prata med de du litar på, och (även om det kanske inte känns så nu) så kommer ljusningen förr eller senare. Kram!

  • Emelie

    Jag håller med ovanstående att jag tycker du är otroligt modig som vågar medge detta. En depression är däremot inget att ha skam över, för det är ett tillstånd som vem som helst kan drabbas av. Jag vill mest skicka några ord och säga att jag bryr mig.

  • Maja

    Jag hoppas du hittar tillbaka till glädjen och som flera har skrivit, mycket modigt att dela med dig! Jag tror att det är viktigt att skriva om det då fler är drabbade än vad man tror. Jag är också sjukskriven för närvarande men för något helt annat som jag tänker att jag någon gång ska dela med mig av då jag själv har varit hjälpt av att läsa om andra i samma situation, att jag inte är ensam. stor kram!

  • Christine&OtherSweetStories

    Hej Maja, vad tråkigt att höra 😟 Men vad skönt att du kommit en bit på vägen mot att må bättre. Ja, det är förvånansvärt många som är drabbade av detta. Det är tyvärr ett högt mörkertal också eftersom att många tyvärr aldrig söker hjälp. Tack ska du ha, och bon courage till dig. Kram!

  • Christine&OtherSweetStories

    Ja precis så känns det just nu, tyvärr. Men vad glad jag blir av att höra att du till slut hittade lyckan igen. Hur gjorde du för att komma ur det? Jag försöker ge det tid, och pratar med de jag litar på, men det tar tid. Tack för att du tog dig tid att skriva detta. Stor kram /C

  • Jenny Lina Carlsdotter

    Christine, jag var helt sjukskriven under en vecka och på 25 % under drygt en och en halv månad nu i höstas. Jag kände likadant som dig, det är så mycket stigma, skuld och skam kring att inte klara saker. Men nu är jag (nästan) tillbaka, och framförallt 25 %-sjukskrivningen hjälpte jättemycket! Jag tänkte att "ska jag jobba kan jag lika gärna göra det på 100 %" men så var det inte. För jag blir deppig av att bara gå hemma och att sakna en mening med dagarna. Men att jobba heltid blev övermäktigt. Så jag kom en timme senare och gick en timme tidigare varje dag och fick arbetsuppgifter bortlyfta från mig tillfälligt. Jag började gå på lunchyoga, tog hand om mig själv, var SNÄLL mot mig själv och lät kroppen läka. För mig var det både psykiskt och fysiskt (de där två påverkar ju varandra såklart), men sakta men säkert kände jag mig bättre och bättre; gladare, starkare, större framtidstro etc. Så att jobba deltid en stund om det inte känns bättre är mitt allra bästa tips. Sedan kan man ju oroa sig för ekonomi, men om jag minns rätt har Danmark varken karensdag eller lägre lön när man är sjuk, i alla fall inte när jag jobbade där. Sedan är det där med "duktiga flickan syndromet" och att känna att man lämnar kollegor i sticket eller att för att uppgifter lyfts bort från en får någon annan mer. Men då måste man tänka att i långa loppet är det bäst för alla, och för arbetsplatsen är det bättre att någon med styrka och ork gör arbetsuppgifterna än någon som inte orkar – och således antaglingen inte gör det bästa jobbet just nu, och det är OK. Massa styrka till dig! Och ett sista tips: terapi, yoga, D-vitamin och att vara snäll mot dig själv! <3

  • Nicole

    Jag har också varit i samma svacka som dig, saker och känslor kommer och går. Det jag menar är att jag hoppas du också börjar må bra snart igen! Även om det tar tid, det kan ta dagar, månader eller år, man tar en dag åt gången 😊 Kramar till dig! Så tycker jag att din blogg blev väldigt fin nu när inläggen är svarta och vita, mycket snyggt!

  • isabellasfoto.nu

    Hej Christine! Modigt av dig att berätta! Jag har själv varit där, med en sjukskrivning på 3 månader, KBT-behandling osv och det kommer att bli bättre! Jag lovar! Jag kan verkligen rekommendera KBT. Jag blev positivt överraskad och det gav snabba resultat. Snabbare än vad jag var beredd på! Så vila upp dig och ta den tid du behöver! Vi har alldeles för höga krav på oss själva och det ska vi inte ha skuldkänslor för, för samhället har blivit en enda stor prestation! Vilket jag tycker är trist! KRAM

  • Christine&OtherSweetStories

    Ja sådär är det faktiskt, och jag håller med om att det är synd! Skönt att du nu mår bättre. Det ger hopp till oss som inte är där än 😊 Kram!

  • Christine&OtherSweetStories

    Ja det där att lyssna på musik kanske kan vara en bra grej. Det gjorde jag när jag var yngre och hade sömnproblem. Och försöker att släppa kraven på mig själv, men träningen mår jag bra av. Däremot så låter jag det inte bli ett krav där jag får skuldkänslor om jag inte gör det. Jag tror däremot att jag ska börja på dans i vår också, för det är roligare än gymmet 😉 Tack för alla dina tips och råd! Massor med kramar <3

  • Christine&OtherSweetStories

    "Problemet" är ju att jag vet hur det känns att må dåligt, så när jag tänker på att andra mår som jag så mår jag ibland ännu sämre, för det är inget jag önskar någon. Men det är klart att det är lite av en tröst att inte vara ensam. Eller att höra om de som tagit sig ur det. DET gör mig glad 😊 Tack för din kommentar! Kram C

  • Christine&OtherSweetStories

    Ja jag får se hur det känns efter nyår. Jag kommer antagligen snart börja sakna den där gemenskapen på jobbet snart, och om jag bara känner att jag kan hantera mitt arbete så är det nog bättre att jobba då, även om det innebär att dra ner lite på timmarna. Att vara snäll mot sig själv är verkligen så viktigt. Jag tror att det varit mitt problem länge. Jag har klankat ner på mig själv och "straffat" dåliga val eller destruktivt beteende, vilket gjort det värre. Nu försöker jag att inte vara så hård mot mig själv utan att uppmuntra det jag gör bra och skaka av mig onda tankar. Tack fina du för att du skriver och delar med dig. Det betyder massor. Hur mår du nu då? Du verkar vara en så stark, intelligent och insiktsfull person. Hoppas att vi någon dag får möjlighet att ses, hade varit så kul 😊 Kram på dig!

  • annasarah

    Det viktigaste är hälsan. Och det är inte alltid det enklaste att veta vad som är vad. ds mår jag verkligen så dåligt som jag tror? Jag är också högpresterande och ska helst ha en bra fasad utåt. I höst gick det dock inte längre, det har varit för mycket känslomässigt motstånd sista åren, och för mycket problem och även för mycket på jobbiten som jag bara har svalt, men till slut inte har kunnat hantera. Efter att ha läst lite om vad du själv gått igenom även känslomässigt, så tror jag att du kanske helt enkel har försökt att hantera för mycket. Jag tog i alla fall hjälp av en psykoterapeut nu under hösten, vilket nog var det bästa jag har gjort då både hon och människor i min omgivning – och inte minst jag har varit orolig för mig själv. Och det värsta var att jag inte kände igen mig själv. Som du också verkade ha känt. Man vill inte vara "svag", men det krävs också styrka att inse när man inte orkar mer. Tycker det var starkt av dig att i alla fall sjukskriva dig. Och det är starkt att ta hjälp utifrån om det är vad man behöver. Det viktigaste är hälsan – och att må bra. Allt annat är sekundärt. Stor styrkekram och jag hoppas att nästa år blir toppen!!

  • Louise i Milano

    Hej vännen, Det var så länge sedan jag var inne och läste din blogg – jag har själv haft lite kaos i livet. Men vad ledsen jag blev av att läsa det här inlägget! Jag förstår dig. Jag vet inte hur många gånger jag har gått igenom faser där jag ifrågasätter hela min existens. Vad är meningen med allt? Vad ska jag göra med livet? Hur ska jag bära mig år för att vara och förbli lycklig? Jag tror vi alla mår upp och ner mest hela tiden, problemet är bara att på all social media framställs bara de positiva sidorna och då känner vi alla ännu mer press att vårt eget liv inte räcker till. Och så kommer ångesten igen. Jag hoppas verkligen att du mår bättre snart igen. Och vill du ses och ta en kaffe och prata eller bara ta en tur på stan så hör av dig, jag är hemma till den 6 januari eller något sådant. Hade varit superkul att ses – men bara om du orkar! Stor STYRKEKRAM!

  • Christine&OtherSweetStories

    Men åh, hur har jag kunnat missa den här kommentaren?! Jag gick precis genom alla kommentarer för att markera och svara, och har ju redan läst alla även om de står kvar. Denna däremot har jag helt missat! Tänkte faktiskt föreslå att träffas för jag såg ju att du var hemma. Vad typiskt för jag tänkte liksom att "men hon har säkert en miljon saker att göra och massor med folk att hinna träffa". Man ska tänka mindre och göra mer 😉 TACK för att du skrev detta. Det är så skönt att veta att man inte är ensam i sina tankar. Men vi får höras på Facebook! 😊 Stor stor kram!!

  • Christine&OtherSweetStories

    Ja så är det. När sen fasaden spricker så raserar allt. Tack fina du för pepp, råd och allt annat. Det är så uppskattat. Hoppas att du själv fått ro av terapin och hittar tillbaka till dig själv. 2016 is the year!! 😉 Stor kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *