Life at the moment

Hej hej! Jag sitter hemma vid mitt skrivbord och har ätit en ganska tråkig lunch. Omelett som smakade billiga ägg, med några torra bladspenat ovanpå och en halv tomat. Ibland får det vara på det viset för alla måltider kanske inte vara fantastiska – då försvinner känslan från att äta en riktigt god måltid. Det inbillar jag mig åtminstone. Idag kom pengarna in på kontot och då ska jag åter igen köpa de goda, ekologiska äggen i stället. Livet är för kort för att snåla in på saker som ger det mening.

Jag har för övrigt kommit in i högst tonårsliknande sovvanor. I går somnade jag alldeles för sent så min plan nu är att försöka få styr på det. Det går inte att somna klockan 01.30 och vakna klockan åtta och fungera som en vettig människa dagen efter. Jag skrollar på mobilen tills jag inte är trött längre. Sedan snurrar tankar och låtar i huvudet så att jag till slut prompt måste säga ”tyst med dig nu!”, men hjärnan är alldeles för uppjagad för att lyssna på mig.
”Hej, jag heter Christine och jag är en mobiloholic”.
Hur gör man egentligen? I kväll får mobilen ligga kvar utanför sovrummet. Det ska gå.

I morse masade jag mig upp ur sängen den tvivelaktiga tiden 09.15, klädde mig i de kläder som låg närmast, packade ner dator och bok i väskan och hoppade in i vår väldigt smutsiga bil. Tänkte att jag kunde unna mig en frukost på kafé efter en fattig månad (såklart en överdrift, men det var inte många kronor kvar på kontot igår) och körde till Geijersgatan 53 Café. Det kändes lyxigt samtidigt som jag fick dåligt samvete när jag vänt på slantarna i flera veckor. Vill att det ska vara fullt på kontot länge men jag fick lite mer än väntat.

En gammal bild från kaféet på Geijersgatan 53, men det såg ungefär likadant ut idag.

M är i Amsterdam (eller snarare Delft) på jobbresa den här veckan så jag är gräsänka, vilket är ganska skönt. Ibland behöver man få vara hemma ensam och stöka till i lugn och ro, utan att ens sambo kommer och städar bort mjölken innan man hunnit hälla i det i kaffet eller lägger slevar fulla med riskorn i diskmaskinen. Jag passar på att lyssna på Aldrig vågat med Melissa Horn på repeat, på hög volym. Det är lite som när Titanic kom och soundtracket släpptes. My heart will go on gick på repeat tills jag lyssnat sönder låten och inte längre kände samma känsla av den. Det är alltid en sorg att nå dit så jag försöker att pausa emellanåt.

Ikväll är det julaktivitet för volontärerna på Röda Korset och jag lovade att komma lite tidigare och hjälpa till i butiken. Innan dess vill jag söka ett jobb eller två, vilket jag inte har lust med alls. Det tar på psyket att inte få svar, eller först få det och sedan bli ghostad. ”Hej, vi vill bjuda in dig till intervju nästa vecka. När kan du?”, fick jag (ungefär) från ett företag. Efter ett svar med min tillgänglighet och sedan en uppföljning med frågan ifall mitt mail kommit fram, har jag två veckor senare fortfarande inte fått någon återkoppling. Nähä. Tack för att ni släckte mitt nyfunna hopp. I andra fall har jag mailat och ringt men aldrig fått svar, eller blivit uppringd. Jag blir trött ska jag erkänna, kanske mest på människor som verkar ha glömt bort vanligt hyfs och att visa respekt för andras nedlagda tid och energi. Men jag ger inte upp! Någonstans där ute finns mitt nästa äventyr hos en härlig arbetsgivare som svarar på mail och inte kräver att jag ska göra superinvecklade logiska tester för en kreativ marknadsroll.

Om du undrar hur det ligger till i nedtrappningen och utfasningen av Sertralin så kämpar jag på där med. Jag gick över till flytande medicin (Zoloft) när det blev för svårt att dela tabletter, men saknar verkligen enkelheten med dem. Att droppa exakt mängd med en spruta och dricka den äckliga vätskan varje morgon adderar definitivt inte till livskvaliteten. Nu är jag nere på 53mg (2,65ml) och jag märker att jag inte blir helt wacko så länge jag tar det väldigt långsamt och i små steg. Ändå känner jag av utsättningssymptom, bland annat ångest och ibland yrsel och illamående. Varje gång jag rappar ner tar det några dagar och sedan kommer alla känslorna på en och samma gång. Jag gråter och blir irriterad för småsaker, sedan lättar det. Jag kanske ska skriva mer om detta i ett eget inlägg, om någon är intresserad av den saken? Jobbet är min räddning i detta, och en tålmodig sambo som kramar och pussar mig på pannan när det känns tungt.

Någonting som bidrar till livets mening är att jag snart ska julpynta. Kanske köper jag mig även någon ny juldekoration nu när det är två hem som ska dekoreras. Jag har sagt till M att i år ska vi ha gran både i lägenheten och i stugan. Förra året hade vi ingen gran och firade knappt någon jul och jag var så deppig. Åter igen – livet är för kort för sådant trams! Det här året ska jag gå all in. Jag vill baka lussebullar och åka skridskor i Folkets Park. Göra snöänglar och omsorgsfullt slå in paket som får ligga under granen. Lyssna på Mariah Careys Merry Christmas-album tills jag tröttnar (fast gör man någonsin det?). Kanske hänger jag till och med upp julgardiner? Nej, jag får dra gränsen någonstans. Jag har nog någon släng av ADHD och då vet vi ju alla att det ofta blir mycket snack och liten verkstad när det kommer till just sådana planer.

Nu är klockan mer än jag egentligen hade tänkt att den skulle vara så jag får avrunda här.

Vi hörs snart igen!