En del av mitt hjärta
En läsare kommenterade i min andra blogg om det här med relationer. Att de ibland följer med en hela livet. Som att vissa personer alltid har en del av våra hjärtan och lever med oss tills vi bli gamla. Det stämmer nog ganska bra.
Jag satt häromdagen och kollade genom gamla bilder från 2005-2008. När jag var tillsammans med mitt ex J. Ni som hängt med från den gamla bloggen minns kanske? De här två bilderna ligger på en extern hårddisk och är tagna i Beddinge Strand, i södra Skåne. För några på sedan kunde jag inte titta på de bilderna. Det var fortfarande känsligt då uppbrottet lämnade mitt hjärta trasigt ett bra tag efter. Nu var första gången jag verkligen gick genom dem. Det fanns en video där han filmar när jag ska hoppa i vattnet och jag skrattade högt när jag tittade på den för den påminde mig om hur roligt vi hade när det var bra mellan oss och alla fina minnen vi hade ihop. Nu kan jag tänka tillbaka på det med värme i hjärtat. Även om jag vet att vår tid är förbi och vi aldrig kommer bli ett par igen så har jag fortfarande en plats för honom i hjärtat.
Jag tror att det kommer vara samma sak med C. Det är svårt att glömma stora kärlekar. De finns alltid kvar där i hjärtat och själen. Som en påminnelse av livet före. Vilket på många sätt är väldigt fint.
0 kommentarer
Linda
Jag håller med dig. Om kärleken varit fin så är det ju trots allt mäniskor man stått oändligt nära. Kanske närmare än någon annan. Jag hörde någonstans en liknelse om att det i hjärtat finns "finrum" och att där bor de människor som betyder något extra. Det tyckte jag var vackert.
Christine&Paris
Ja det var verkligen vackert. Så är det säkert!
Ellinor
På något sätt är det ändå fint att kunna bära med sig personer och minnen genom livet. De påminner om en tid som skänkte mycket glädje. När de största svidande såren läkt, så kan man, precis som du skriver, plocka fram dessa minnen och faktiskt se det fina i det som var. Även om det aldirg kommer att bli "vi" och olika anledningar, så har man ändå någonting speciellt tillsammans. Antar att det är just det som kallas kärlek – den där oförklarliga känslan.