C'est la vie

”À tout à l’heure chéri”

Igår kväll satt jag på metron på väg hem och det enda jag kunde tänka på var hur mycket jag längtade efter min pojkvän. Han som faktiskt är ganska underbar. För det mesta. Men sen är ju inte jag heller alltid underbar, å andra sidan. Ibland är allting inte guld och gröna skogar, men jag är ganska lyckligt lottad för jag tror inte jag kan hitta någon annan som han. Killen som ger mig komplimanger varje dag, alltid vill andra väl och sjunger falskt i duschen.

I morse ville jag helst att Christophe skulle stanna kvar i sängen. Jag försökte lura i honom att hans kontor brunnit ner, men det fungerade inte riktigt. Han sa ”à tout à l’heure chéri” och gav mig en kyss som smakade espresso. När han gått låg en svag doft av hans Hugo Boss-parfym kvar.

Nu saknar jag honom redan.

0

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *