Jag har tampats med skrivkramp den senaste veckan. Dessutom är det någonting som spökar i bakhuvudet, en obekväm känsla som inte går att skaka av. Jag tror att en stor del av det är sorg. Sorg över att sommaren är förbi. Sorg över att ha förlorat förtroendet för en person i mitt liv som länge stått mig nära. Sorg över att en stor del av det som skulle vara vår bästa tid kantats av kemisk obalans och hormonella berg- och dalbanor. Sedan har det även varit en väldigt fin sommar. Utflykter, kärlek, bad, morgonkaffe och kvällsvin på balkongen, hotellövernattningar, ett antal utlästa böcker, återförening med min syster, drinkar på barer…