Det har varit en omtumlande vecka, och framförallt helgen som gick var lite av en prövning. Efter mitt senaste inlägg var det som att flera veckors stressig jobbsituation, arbetssökande, krav från olika håll och kanter samt nedtrappning av antidepressiva tog ut sin rätt. I fredags kraschlandade jag totalt. En panikångestattack, två dagars onödiga men ändå välbehövliga konflikter, gråtsvullna ögon och väldigt mycket diskuterande senare var det som att alla spänningar lämnade kroppen. M såg att mina batterier var helt urladdade. ”Du får inte göra någonting på tre dygn”, sa han. ”Inga löften till någon, inga stora planer, inga måsten, inget som stressar dig, inga förväntningar… Du ska bara vila”. Så…